Bo Nilsson – Glöd, ärlighet och hjärta

Inför det snart stundande valet publiceras här ett porträtt av den inom den nationella rörelsen välkände Bo Nilsson, som är Motståndsrörelsens förstanamn till Bodens kommunfullmäktige. Här berättar han bland annat om delaktigheten vid uppstarten av Sverigedemokraterna, om när han fick springa för livet längs Drottninggatan i Stockholm efter ett tal av Anna Lindh, men också om varför han, tack vare Motståndsrörelsen, ser ljust på framtiden för vårt folk.

Vi möts för en första intervju i ett vårhalkigt Boden. Han möter upp på busstationen och när jag kliver av bussen står han bredvid sin bil och ropar förmaningar om att jag ska gå försiktigt över parkeringen. Han håller en hund i koppel. Bo kallar hunden för vargen och skrattar. Det är verkligen ingen varg. Det är en liten, vit hund med molntussar i pälsen och de snällaste ögon man kan tänka sig.

Här skulle jag kunna låtsas att jag är en helt opartisk journalist som möter en för mig helt obekant intervjuobjekt, men så är inte fallet. Vi känner varandra sedan tidigare, eftersom vi båda tillhör Näste 6, inom Nordiska motståndsrörelsen, så det jag skriver här är ett porträtt av en kamrat, men därför nödvändigtvis inte mindre relevant. Förmodligen tvärtom med tanke på de dåliga erfarenheter han har fått av lögnmedia genom åren.

Så väcktes glöden
Glöd, ärlighet och hjärta. Det är de tre ord jag skulle använda för att beskriva Bo Nilsson, Nordiska motståndsrörelsens första kandidat till kommunfullmäktige i Boden. Men det är den korta beskrivningen. Han är så mycket mer. Komplex som alla andra såklart, med fel och brister, men framförallt är han värd all respekt för sitt mångåriga engagemang inom den nationella rörelsen. Därtill för sin höga moral jämfört med de motståndare han tampats med genom åren. Det tål exempelvis att nämnas att Bo en gång i tiden nådde till den absoluta eliten i Sverige som tyngdlyftare, utan att ha tagit några genvägar med hjälp av olagliga substanser. Många av de broilers han slogs emot då, lever inte idag.

Bo är född 1946, på Finlands självständighetsdag. Han växte upp på en bondgård en bit utanför Boden och tillvaron var så som man kunde förvänta sig på den tiden. Han hjälpte till hemma på gården, skötte skolan och umgicks med vänner. 1980 flyttade han dock ifrån Boden till Stockholm på grund av arbetet och här beskriver han med stor inlevelse hur intresset för arkitektur och gamla byggnader lockade ut honom på långa promenader längs gator och gränder, vilket var givande på sitt sätt. Men i detta fanns också en chock över att upptäcka hur många invandrare där fanns. Vid den här tidpunkten var befolkningen nämligen väldigt homogen uppe i Norrbotten.

Bo Nilsson intervjuas av Nordfront TV om sin kandidatur

En dag råkade han så lyssna på en lokalradiointervju med Stefan Herman, som då var ledare för Sverigepartiet.
— Jag tyckte att han sa många kloka saker om invandringen, bland annat, och blev rätt nyfiken på vad detta var för ett parti. Slumpartat nog så råkade jag kort därpå stöta på denne Stefan på tunnelbanan och kunde inte låta bli att gå fram och säga hej. Det slutade med att jag blev medlem.

 

När SÄPO knackade på
De flesta vet var de befann sig när mordet på Olof Palme blev känt för allmänheten. Bo befann sig på semester uppe i Norrbotten och vaknade upp till nyheten genom att dottern ropade i hans öra. Han beskriver vidare hur det såg ut på flygplatserna när han skulle flyga tillbaka till Stockholm. Stämningen var upptrissad och det var poliser överallt. När han landat på Arlanda och lyft på motorhuven till sin bil för att sätta tillbaka minuskabeln i ett opålitligt bilbatteri, blev han direkt omringad av polis med sirener som undrade vad han höll på med. De släppte honom där och då, men kort därpå knackade SÄPO på dörren. Misstanken fanns alltså att han var inblandad i själva mordet på något vis – och de letade efter mordvapnet.

— Det var en helt absurd situation. De var hemma hos mig i flera dagar. Först fyra personer med utfrågning. Efter utfrågningen kom de tillbaka och röjde i lägenheten. Jag var ju borta på jobb under dagarna medan de vände upp och ner på allt, från ventilation till plymåer i soffan. Men när jag såg att de börjat ge sig på mina golvlister så röt jag ifrån på riktigt. Hur tusan skulle jag ha kunnat gömma ett vapen där? Då backade de faktiskt

Det var också under denna tid som Bo upplever en händelse som han beskriver som den enda gången i sitt liv som han har varit rädd på riktigt. Dåvarande SSU-ordföranden Anna Lindh höll ett möte på Sergels torg. Bo, Stefan Herman och ett tiotal andra stod utanför Åhléns och delade ut flygblad när de på håll hörde Anna Lindh skandera i högtalarna meningar såsom: ”där uppe står nazisterna”. Kort därpå, liksom på en given signal formligen vällde något hundratal, i stort sett bara invandrare, ut över trapporna på Sergels torg. Rakt emot dem.

— Tack och lov var Stockholms dåvarande polismästare en rådig person som beordrade den ridande polisen att bilda en tillfällig mur så att vi hann undan. Vi sprang som galningar längs Drottninggatan ner mot Hötorget, in på tunnelbanan och kunde till sist pusta ut i samlingslokalen, men trots att jag var riktigt rädd, så kan jag ärligt säga att jag bara blev mer beslutsam efter den händelsen.

Bo Nilsson (till vänster) hyllar Karl XII tillsammans med Sverigedemokraterna

Tiden inom Sverigepartiet fick dock ett abrupt slut då det senare framkom att Stefan Herman skingrat partikassan, med påföljande tumult och misstro gentemot ledningen som följd. Bo lämnade det sjunkande skeppet, men kom strax att engagera sig i ett helt nytt, för honom, intressant parti. Nämligen Sverigedemokraterna (SD). Bo blev inbjuden till att sitta på första bänkraden vid uppstartsmötet och valdes lite senare till vice ordförande.

Under sin tid inom SD kuskade han land och rike runt, tog debatten med meningsmotståndare och organiserade bland annat Engelbrektsmarschen 1994 (en årlig högtidsdag för Sverigedemokraterna) som just det året drog cirka 700 deltagare.

 

Lokalradiosändingar
Bo har även under sina år i Stockholm drivit lokalradio. Han köpte Stockholms första närradiostudio i Stockholm, dåvarande Stockholms närradio, och döpte om den till Studio 39-Stockholmskanalen. Den var i full gång mellan åren 1994–1996. Innehållet var såklart patriotiskt och i princip varje vecka fick Bo eller någon av de andra medarbetarna traska iväg till Justitiekanslern med referensband efter anmälningar om hets mot folkgrupp, men det fanns såklart aldrig något sådant på banden. Han visar också upp en hög med sparad beundrarpost. Handskrivna brev, en raritet i dagens slit- och slängsamhälle. Orden förmedlade allt ifrån personliga välgångsönskningar och uppmuntran, till kommentarer om programmen.

En morgon nåddes han dock av ett samtal som han aldrig kommer att glömma.

— Jag fick veta att vår studio hade blivit vandaliserad. Några hade brutit sig in och slagit sönder allt, till och med ett litet pentry. De hade även hällt smörsyra över bland annat högtalarna. Smörsyra luktar som ruttna ägg, säger Bo, grimaserar och fortsätter:

— Studion kostade cirka hundratusen kronor totalt, inklusive tillstånd. Pengar som jag satsat ur min egen ficka. De pengarna fick jag såklart aldrig tillbaka, då inget försäkringsbolag hade vågat erbjuda oss någon försäkring.

(Nedan ett utdrag ur Stockholmskanalen. Bo Nilsson pratar om TV4 som ett ”råtthål” i början)

 

Ny syn på världen
Det andra intervjutillfället infaller under sommar och högtryck. Almedalsveckan har ägt rum och Bo är såklart nöjd över all den uppmärksamhet som Nordiska motståndsrörelsen har fått. Han är därtill väldigt förtjust över en kaffebryggare han kommit över till ett bra pris, men medan vi dricker vår första kopp kan jag inte låta bli att notera hur gårdsplanen denna sommardag är fylld av lekande barn med samma hudton som kaffet. Lekande barn är normalt sett en vacker syn, men när de vita barnen lyser med sin frånvaro känns det bara olustigt.

Vi pratar om detta en stund och han säger med vemod att detta inte är det Boden han växte upp i. Han pratar om den forna militärstaden Boden, där skyltar vid vägkanten meddelade att utlänningar inte ens var tillåtna att komma in i staden utan särskilt tillstånd. Bodens fästning började till exempel byggas 1901 och den militära närvaron i bygden ingav senare sådan respekt att Winston Churchill sägs ha dragit öronen åt sig och backat från ett försök att dra in Sverige i krig, trots den lockelse som de norrbottniska gruvorna utgjorde.
Men så lämnar vi det tråkiga och går raskt in på en händelse som har haft stor betydelse för honom personligen. 1992 fick han nämligen sitt livs bästa present – boken Mein Kampf av Adolf Hitler.

— Jag minns att jag satte mig ner och läste några kapitel. Efter det var jag tvungen att lägga boken ifrån mig, gå undan och bara fundera över vad jag nyss hade läst. Så starkt var det. Alla pusselbitar föll på plats. Så småningom läste jag klart och har sedan dess insett att den ärlighet och renhet som nationalsocialismen står för är den enda vägen framåt.

Detta påverkade honom så pass mycket att han beslöt sig för att lämna SD 1993 rent officiellt, även om han fortsatte att hjälpa till där det behövdes under några år till. Under 1995 började han så höra talas om denne Jimmie Åkesson, som då var en bubblare under ytan, på väg uppåt inom partiet.

Material, bland annat från tiden med Sverigedemokraterna

De träffades aldrig då, men Bo berättar att de möttes några år senare under en valrörelse. Han gick fram till Åkesson och presenterade sig. Bo skrattar hjärtligt innan han fortsätter.

— Det var som om det brann i skosulorna. Han skyndade sig iväg fortare än kvickt. Jag vet inte vad han hade hört om mig.

Han säger att SD såklart idag bara är en blek skugga av sitt forna jag. Totalt utsålt. Personerna i toppen är mer intresserade av att stå vid köttgrytorna och förse sig, än av att faktiskt åstadkomma någonting. Att Åkesson inte var intresserad av ett samtal, tar han alltså inte alltför hårt.

Nationalsocialistisk front
Bos nästa engagemang blev inom Nationalsocialistisk front (NSF) som bildades 1994. Efter att ha läst Mein kampf kunde han nämligen inte längre stå och hyckla kring att styrelseskicket av idag är något att värna om, men han vill också nämna att ytterligare en orsak till att han lämnade SD var hugget i ryggen när han efter en resa återkom till beskedet att han skulle avsättas som vice ordförande. Anledningen var att han en vecka innan, under en debatt med kommunister och liberaler, råkat säga att kungen är Sveriges största socialbidragstagare.

— Det blev ett ramaskri bland de rojalistiska damerna inom SD, som såklart fick sin vilja igenom. Jag började då förstå hur pass lågt i tak det började bli inom partiet.

Bo Nilsson var en framstående medlen i partiet Nationalsocialistisk Front, som lades ner 2008

En 14-15-årig grabb hade ofta dykt upp i studion under närradiotiden. Han hade inte sagt så mycket men han spelade sin egen patriotiska musik och lärde sig om politik. En dag, flertalet år senare, ringde han upp Bo och frågade om han ville gå med i NSF. Björn Björkkvist hette han. Bo tackade ja, och till att börja med delade de på ledarskapet.

Under den här tiden inträffar dock något som Bo beskriver som ett av de största bakslagen i hans liv. Efter en undermålig utredning, där polisen inte följt upp att Bo under en längre tid levt med en mycket konkret hotbild, dömdes han till ett flerårigt fängelsestraff för något han är övertygad om att hans fiender utfört. Han säger att det var en rent politisk dom, baserat på indicier, där rättsväsendet ville statuera ett exempel. Häktningstiden var omänskligt lång. En timmes frisk luft per dag erbjöds i en inhägnad tårtbit med utsikt över en kyrkogård. Till sist insåg han att han var tvungen att acceptera domen för att komma därifrån i ett någorlunda sunt skick.

— Mot staten har man väldigt lite att sätta emot i ett sådant läge, säger han och fortsätter:

— När jag kom ut sedan så var jag tvungen att ta tag i en ekonomi som var totalt krossad, bland annat i och med ett gigantiskt skadestånd. Det gick åt mycket energi till att bara komma på fötter igen, så jag kände att jag var tvungen att ta en paus från kampen på obestämd tid. Men när jag senare fick höra talas om det som idag är Nordiska motståndsrörelsen, så väcktes glöden igen. 2007 blev jag stödmedlem och här är jag alltså idag. Första kandidat till Bodens kommunfullmäktige.

Mer positiv än någonsin
Bo menar att åren i kampens tecken, från den dagen då glöden tändes på riktigt till den tid vi lever i just nu har varit en lång och hård resa, men ändå värd sin tid i guld. Han har aldrig tvivlat och säger att verkligheten alltid har varit hans bästa vän. Samtidigt säger han att han aldrig varit så positiv som nu, och att det känns som att genombrottet är nära, vilket till stora delar beror på den medvetna och strukturerade satsning som Nordiska motståndsrörelsen gjort under de senaste 20 åren.

— De har aldrig vikit en tum från nationalsocialismen, vilket hedrar dem. Andra rörelser har tyvärr gått i fällan och försökt tona ner den biten. Varför? Det är ju bara dumt och visar upp en anpassningsvilja, som verkligen inte inger något förtroende. Nej, stå upp för sanningen. Detta är ju den enda, rätta vägen framåt.

Bo Nilsson, undertecknad och Robert Eklund pratar med väljare i Boden. Foto: Nordfront.

Bo lyfter här även fram den folkgemenskap som utgör en av grundstenarna inom nationalsocialismen. Han blev exempelvis nyligen uppringd av en man som ville säga att han och hans fru kommer att rösta på honom i kommunalvalet i Boden. Det som kom att bli droppen för det paret var en artikel i Norrländska socialdemokraten (NSD) där andra politiker uttalade sig negativt angående att Nordiska motståndsrörelsen behandlats på samma sätt som andra partier, gällande rätten att få bedriva valrörelse i kommunen.

— Denne man ställde mig också frågan, mitt i samtalet, ”hur orkar du”? Jag svarade att det beror på mina kamrater, som ställer sig bakom mig till hundra procent.

Bo Nilsson kampanjar tillsammans med kamrater i Nordiska motståndsrörelsen på Bodens gator. Foto: Nordfront.

Undertecknad frågar avslutningsvis Bo om har något som han vill förmedla till läsaren. Han svarar då att han önskar att han varit mycket yngre nu när framgångarna för nationalsocialismen på riktigt börjar komma. Han känner att han då skulle kunna bidra med mer i den kamp som pågår just nu. De flesta som läser detta håller dock förmodligen med om att den kamp Bo Nilsson fört, fram till idag, har varit med om att bana väg för just de framgångar han beskriver. Utan sådana eldsjälar, som enträget år efter år, stått upp för sanningen, hade Sverige varit än längre bortom den räddning som vi kan skönja idag.